Vinterkriget från Sveriges synvinkel

Suurlähettiläs Mats Bergkvistin esitys / Ambassadör Mats Bergkvists föredrag 15.3.2010

• pääesitelmä Talvisotayhdistyksen ensimmäisellä Talvisotaforumilla
• huvudtal under Vinterkrigsföreningens första Vinterkrigsforum

Herr ordförande, ordförande för Högsta Förvaltningsdomstolen, ärade krigsveteraner, mina damer och herrar!

När jag fick frågan av min vän Jaakko Iloniemi, som jag har känt snart 35 år, om jag ville komma över i detta sammanhang så tvekade jag inte säskilt länge. Jag blev väldigt glad över inbjudan dels för att jag fick ett tillfälle att komma tillbaka till Helsingfors, där jag tillbringade 4½ år som Sveriges sändebud – och min yngsta son är faktiskt född på Mejlans sjukhus – och att jag faktiskt skulle få ett tillfälle att sätta mig in i Sveriges förhållande till Finland och Sveriges relation till vinterkriget, som är en mycket viktig del av svensk politisk historia. Jag visste naturligtvis en hel del om detta från förut men jag hade nu fått ett tillfälle att sätta mig in i det ganska ordentligt. Jag skall nu på 20 minuter försöka delge er vad jag har lärt mig om detta.

Jag skall tala bara helt kort först litet om Sveriges relationer till Finland före vinterkriget. Sedan tänkte jag tala litet om Sveriges förhållande till de s.k. Jartsev -samtalen 1938. Jag tänkte tala litet om samtalen om konkreta politiska frågor, som det heter på svenska, som ägde rum i oktober och november 1939 mellan Finland och Ryssland. Jag tänkte säga några ord om Sveriges formella ställning under vinterkriget. Jag tänkte vidare beröra frågan om Västmakternas planerade intervention i vinterkriget, vidare säga någonting om fredssträvandena under februari och mars 1940. Jag tänkte sluta med att bara beröra vad som ibland kallades “det andra svenska sveket“ i finsk historia.

Jag börjar med att säga att de första 20 åren var ju relationerna mellan republiken Finland och Sverige, alltså mellan 1917 till mitten på 30-talet, om inte ansträngda så i varje fall ganska delikata. Det berodde ju, som alla vet, på Ålandsfrågan, det berodde på inbördeskriget eller hur det uppfattades bland vänstersinnade, alltså socialdemokraterna i Sverige, och det fanns en mistänksamhet i Sverige mot den s.k. randstatspolitiken, som ju fördes av den finska regeringen under första hälften av 20-talet och som riskerade att leda till konfrontationer mellan Finland och Sovjetunionen. Det hade också att göra naturligtvis med den språkdiskussion som ägde rum under 30-talet, men efter 1935 när den finska riksdagen under regeringen Kivimäki orienterade om den finska utrikespolitiken mot en mera nordisk orientering så blev relationerna ganska snart närmare.

Om jag först då talar något om Jartsev-samtalen kan man notera då att den svenska regeringen ganska snart efter det att Jartsev hade haft sitt första samtal med Rudolf Holsti blev orienterad om detta, men sedan dröjde det ett halvt år innan nästa orientering från finsk sida – det var för övrigt Holsti själv som gav den till Carl von Heidenstam, som för övrigt var en mycket skicklig ambassadör här på 30-talet. Han hade varit sändebud här i Helsingfors sedan 1930. Dessförinnan var han sändebud i Moskva mellan 1924 och 1930. Heidenstam var en mycket subtil och intelligent observatör så det var beklagansvärt att han gick bort här 1939. Vad som hände sedan var det att den svenska regeringen knappast kan sägas ha uppfattat inbörden av Jartsev-samtalen. Max Jacobsson har ju i sin klassiska bok “Vinterkrigets Diplomati“ beskrivit sin syn på den sovjetiska politiken som ville förvandla Finland från en neutral stat till en allierad. Detta tror jag inte alls att den svenska regeringen uppfattade innebörden och allvaret av de här samtalen. Det blev väl först sedan statsminister Cajander och utrikesminister Erkko hade besökt Stockholm 1939 för att diskutera frågan om ett eventuellt befästande av delar av Åland. Man började förstå att det här var någonting som man måste ägna mer diplomatisk och politisk uppmärksamhet. Då gjorde den svenska regeringen, efter samråd med den finska regeringen, en diplomatisk intervention, och utgick ifrån att Sovjetunionen skulle avfärda frågan från agendan. Det lät ganska tufft för att komma från en liten stat. Den sovjetiske utrikesministern Litvinov blev oerhört förgrymmad, han var inte så argsint som sin efterträdare, men han var dock mycket arg. Interventionen hade ingen som helst betydelse.

Jag tror att det svenska etablissemanget under 1938-39 när man följde dessa frågor i värsta fall tänkte sig en vad man kann kalla en “Kymmene-fred“, alltså en fred av typen 1721 och 1743 som skulle kunna innebära en justering av gränserna mellan Sovjetunionen och Finland, men inte alltså på något sätt att det var fråga om att Finlands integritet var hotad. Insikten om problemet kom först sedan efter det att man hade upplevt utspelet mot de baltiska staterna efter Molotov-Ribbentrop-pakten och naturligtvis efter världskrigets utbrott. Tittar man på hur man tänkte på svenskt håll uppfattades det inte allvarligt fram till oktober 1939. Då hade ju den första sovjetiska invitationen om samtal om konkreta politiska frågor utfärdats, och de första samtalen ägde rum. Det blev ju ett nordiskt statschefsmöte i Stockholm i oktober 1939 som var tänkt naturligtvis som en solidaritetsförklaring med Finland på ett politiskt plan. Men det blev också klart då att miltär hjälp i form av svenska trupper till Finland inte blev aktuell.

Besked gavs muntligen till minister Erkko som åtföljde president Kallio till Stockholm i oktober och det gavs också skriftligen senare. Då gjorde man ånyo en diplomatisk intervention i Moskva och lämnade en not till Molotov där man uttryckte förhoppningen om att Sovjetunionen inte skulle företa sig någonting som kunde störa Finlands neutralitet. Molotov blev över detta synligen förgrymmad, han vägrade ta emot noten och sade sig anse att Sverige inte hade någonting med den här saken att göra; “det enda ni åstadkommit med den här noten var att ni försämrade ytterligare relationerna mellan Finland och Sovjetunionen“. Så denna andra svenska intervention var lika misslyckad som den första. Men avsikten var naturligtvis att demonstrera ett svenskt intresse för frågan. Det var i högsta grad en fråga för svenskt intresse för vad som skulle hända.

När kriget sedan bröt ut så blev en mycket viktig fråga vilken formell ställning Sverige skulle ha. Sverige hade ju då i september, när världskriget bröt ut, förklarat sig neutralt. Nu var ju Finlands krig med Sovjetunionen en del av världskriget – skulle då Sverige utfärda en ny neutralitetsförklaring eller skulle Sverige inte säga någonting alls? Det var knappast någon diskussion i Sverige om att utfärda en ny neutralitetsförklaring. Och i och med att den norska regeringen i ett tidigt skede bestämde sig för att inte utfärda en neutralitetsförklaring så var ju saken avgjord också för den svenska regeringen – om den svenska regeringen utfärdat en ny neutralitetsförklaring så hade den svenska opinionen inte förstått detta. Det blev bara poängen med den svenska politiken under vinterkriget, nämligen att inte förklara sig neutralt. Det blev sedan ett begrepp i folkrätten som kallades för non-belligerent, icke-krigförande. Det medförde, som nämnt redan tidigare, att Sverige kunde lämna relativt omfattande hjälp. Man har räknat ut att det sammanlagda biståndet uppgick till ca 3 miljarder svenska kronor, i dagens pengar en avsevärd summa, förmodligen ca 300 miljoner Euro, och där var inte räknat in den stora kredit som man ställde Finland till förfogande i februari 1940 men som aldrig kom att lyftas då freden kom emellan. Dessutom så rensade man ju på de svenska mititärförråden ganska ordentligt, som professor Palo också nämnde, i form av att vi ställde en tredjedel av vårt flygvapen till förfogande och luftvärnskanoner, som knappast existerade då kriget bröt ut. Det gjordes som det gjordes, väl ganska självsvåldigt på militärnivå, och utan att den svenska regeringen alltid var informerad, men antagligen i det stora hela med regeringens goda minne. Och opinionsstormen i Sverige blev väldigt stark. Det har inte förekommit i Sverige varken före eller efter så starka opinionsyttringar i någon internationell fråga. Det är svårt att föreställa sig nu vilken enorm kraft sådana opinioner hade, och de opinionsrörelser som hade som sagt omöjliggjort alla tankar på en neutralitetsförklaring.

Om jag sedan då bara kommer in litet på västmakternas planerade intervention känns detta kanske litet mindre kontroversiellt idag än det var på den tiden. Det är numera klarlagt att västmakternas intervention tänkte mycket mindre på Finland än de svenska järnmalmsgruvorna. Syftet med interventionen var dels, förmodar jag, sett med engelska och franska ögon, att skapa en diversion, en ny front i världskriget, men framför allt att förhindra den svenska järnmalmsexporten till Tyskland. Och detta är nu ganska klarlagt, det finns ju den engelske general Ironside som var känd som chef för den planerade interventionsstyrkan. Det är klarlagt att denna skulle undvika all stridskontakt med Sovjetunionen. Syftet var att antingen ockupera de svenska järnmalmsgruvorna eller spränga dem för att förhindra exporten som ansågs vara väldigt viktig för den tyska krigsinsatsen.

Detta kann man säga att den svenska regeringen då borde ha meddelat att detta var den uppfattning man hade, att det inte var allvarligt menat från västmakternas sida med interventionen. Dock samtidigt ville man öka påtryckningarna på Sovjetunionen så att man sade då till den sovjetiske ministern i Stockholm, som var en mycket känd person, Alexandra Kollontaj, som var i Stockholm ryskt sändebud i 15 år, att de måste såattsäga tänka på att skynda på ett fredsslut mellan Finland och Sovjetunionen. Annars skulle det leda till att västmakterna skulle intervenera. Så vitt man kan förstå så måste den finska regeringen också ha förstått att det här var mycket osäkert vad syftet med västmakternas tänkande var. Och senare har det kommit fram till att det bistånd man kunde ha kommit upp med inte hade kunnat vara operativt före försommaren 1940. Så att det hela kunde uppfattas som ett politiskt effektivt påtryck på Sovjetunionen, men att det inte skulle leda till effektiv hjälp för Finland. Det här är ju ganska osannolikt. Jag läste i försvarsminister Niukkanens memoarbok häromdagen att Finland skulle kunna hålla ut tills västmakterna skulle komma. Det var hans inställning, men vi vet att han och undervisningsminister Hannula avgick i protest mot fredsavtalet med Sovjetunionen.

När vi ser sedan på fredssträvandena så kan vi bara säga att det hela började ju just med Madame Kollontaj och den svenske socialministern Möller, som var en ung man i det socialdemokratiska partiet. Han hade en middag med Alexandra Kollontaj julen 1939, då han försökte få henne att förstå att detta krig måste få ett slut relativt snabbt.

Det tog en månad innan då beskedet kom den 29 januari 1940 att ryssarna var beredda att förhandla med president Ryti och med minister Tanner. Så kan man säga då att när förhandlingarna kom igång under februari 1940 så passerade förhandlarna Stockholm på vägen till Moskva. Det finns naturligtvis olika tolkningar av den roll som den svenska regeringen har spelat. Men en sak är fullt klar: man var mycket angelägen om att ett snabbt fredsslut skulle till på rimliga villkor. Försvarsminister Niukkanen betonar i sina memoarer att Tanner lät sig påverkas och influeras av den svenska politiken alltför mycket. Nu var det ju naturligtvis ett problem för den svenske regeringen att ryssarna skärpte villkoren successivt under februaris lopp. Det protesterade svenskarna mot, men det brydde sig inte ryssarna överhuvud om i Moskva när frågan togs upp.

Om man så här avslutningsvis ville säga några ord om det ‘svenska sveket’ – det var en sak som när jag kom till Finland 1992, så fick jag då höra, då var ju det s.k. ‘tredje sveket’ ganska färskt – det ‘första sveket’ som Sverige stod för var naturligtvis 1808 när man enligt vissa negligerade hotet mot det dåvarande Sverige (inklusive Finland). Det andra var 1939 när Sverige inte intervenerade militärt för att stöda Finland, och det tredje är mera färskt, nämligen att man meddelade att man skulle lämna in sin ansökan om medlemskap till den Europeiska Unionen utan att ha konsulterat med president Koivisto. Dessa saker är kanske inte riktigt jämförbara, men det är således en sak jag fick höra när jag var ny här i landet. Det är klart att det inte fanns stöd i det politiska etablissemanget i Sverige för en direkt intervention i Finland. Det hade förekommit en hel del konsultationer på militär nivå under 1920-och 1930-talet, men det finns ju inga tecken i finska källor, så mycket som jag förstår, som tyder på att man på finsk sida hade räknat med någon svensk intervention eller direkt svensk hjälp. Det fanns inget politiskt stöd för en sådan politik. Två svenska utrikesministrar fick avgå för att de argumenterade för närmare försvarspolitiskt samarbete med Finland, Hederstjerna 1923 och sedan Sandler 1939 när Ålandsplanen föll. Jag tror alltså att det är svårt att hävda att man från finsk sida skulle varit osäker på vad den svenska politiken skulle bli. Alltså man skulle stanna vid att ingen militär intervention var möjlig, och att man där så att säga inom den ramen skulle bistå Finland på alla tänkbara sätt. Det var förutsättningen och det var vad man kunde få fram.

Och opinionsstormen som jag belyste tidigare, växte faktiskt ju längre kriget fortsatte. Och det var då som det hände någonting som var konstitutionellt mycket diskutabelt, nämligen att Kungen själv som man trodde då kanske var intresserad av, eller skulle kunna tänka sig ett ännu mera aktivt stöd till Finland, lämnade en vad som kallades en diktamen till statsrådsprotokollet, alltså Kungen läste in ett eget uttalande om att han ansåg att det inte fanns förutsättningar för en aktiv militär intervention. Och en sådan ställning hade Kungen ju ännu 1940 att när Kungen nu väl hade sagt vad vi kunde göra, så då klingande debatten ganska mycket av och ansträngningarna från svensk sida att se till att ett rimligt fredsslut skulle komma tog ännu mera fart.

Jag skall bara avsluta helt enkelt med att säga att det här med vinterkriget, det är naturligtvis även i svensk historia ett centralt tema med tanke på det fysiska hot som existerade mot Finland, och den opinionsbildning som blev en av de centrala punkterna i senare svensk politisk historia. Och därför finns det naturligtvis en mycket god anledning att vi är intresserade av detta och också jag personligen, som jag antydde i början. Tack för att jag fick ett tillfälle att presentera dessa punkter, och nu under 20 minuter kanske kunnat hjälpa till att klara upp frågetecknen kring svensk politik under perioden 1938-1940.

Suurlähettiläs / Ambassadör Mats Bergkvist